Första veckan i recap, del 1...

Då jag redan befunnit mig i detta kulinariskt intressanta land en vecka följer nedan en lagom intressant redogörelse.

Efter stigit upp så okristligt tidigt som halvsex på morgonen begav det sig till den monstruösa flygplatsen, även känd som Sturup. Det tog dock inte lång tid innan jag stötte på problem, en fruktsansvärd varelse som tvingade mig att betala 1200 kr i böter för min övervikt. Alltid ett bra sätt att börja en resa på. Vi satte oss på planet tillsammans med de andra och då slog det oss, att detta är ett Brittiskt flygplan. Något man upptäcker rätt fort som en flygpassagerare är att flygplansmaten är någonstans mellan dålig och avfall. Är man även någorlunda allmänbildad vet man att det brittiska köket inte har mycket mer att erbjuda än ”spotted dick” och ”syrup sponge”. Tar man med båda dessa i ekvationen betyder det att om man är lagom självmordsbenägen kan man ju inmundiga sig diverse rätter på flygplanet.

Mina tankar drogs osökt till en passage i Douglas Adams verk, liftarens guide till galaxen. Där han berättar om hur britter vill straffa sig själva genom att äta deras mackor och korvar på tågstationer. För dom, som har några extra synder att sona för.
Hursomhelst så landade jag i England innan lunch, efter vi lyckats hyra en bil, köra till Cambridge, köra vilse några gånger, köra på en ung tjej med backspegeln, köra vilse igen, och till slut hitta rätt, så var jag äntligen hemma till min nya familj. Familj är nog dock fel ord, men i själva verket är det krutfarfar Frank, från Irland, fyra brassar, en kines och en Jack Russel vid namn det lätt promiskuösa namnet Tinker (Kort för Tinkerbell), med tanke på att hunden är en han.

Här är det dags att introducera vår nya huvudkaraktär i mitt liv. Frank, min hostfather är en 56 år gammal irländare med fyra barn och åtta barnbarn. Han är en pensionerad murare/taxichaufför som känner alla uppenbarligen. Han kommer alltid med taktfasta råd, såsom: “He´s a fucking asshole…” och “At the end of the day all that matters is that you have got at least one pint”. När jag tanker på det så börjar han ungefär ¼ av sina meningar med “At the end of the day”…

Bilder följer snart.

I nästa del läs om mina äventyr de första skoldagarna.

Ps. En hälsing går ut till killarna från Sibyl Vane som åkte i samma plan som jag.