When you think about it, a man’s life is built up around holes.
You are born in one.
Your entire life you try to get back into one.
You are buried in one.
It is a hole lot a fun.
torsdag 27 september 2007
tisdag 25 september 2007
The itch.
Något som sedan länge är ett faktum, är att Svenska flickor råkar vara guds finaste varelser på jorden. Min egen flickvän råkar vara ett sådant exempel, kanske en odräglig snorunge, med sinne för det makabra och ytterligt olidlig, men ändå en skönhet i bemärkelsen. När vi reser utomlands fasar vi när vi ser det resten av världen kallar kjoltyg. Man dör lite inombords varje gång man reser utomlands, och det är därför svenskar inte ska åka på för mycket charter.
Hursomhelst, så finns det vissa saker som är oundvikliga när man beslutar sig för att spendera en längre period utomlands. Man anpassar sig, man lär sig språket, man äter maten och följer strömmen, till slut börjar man t.o.m. finna kvinnorna i landet tilldragande. När man nu väljer ett land att vistas i, ska man undvika mitten på skalan så att säga. Man ska istället försöka välja de extrema, t.ex. om man flyttar till Norge är inte skillnaden så stor. Om vi nu bortser från deras glättiga språk, skyhöga priser och ingen världsidentitet att prata om. I mitt fall pratar tyvärr om den andra utvägen, flytta till världens fulaste folk. Dessa är då tyskar, amerikaner, polacker (ja och alla andra baltstater för den delen) och såklart engelsmän.
En någorlunda söt engelska flicka är ekvivalent mot en svensk tjej som förlorat en arm och ett ben, med lätt downsyndrom måste jag tillägga. Likväl i slutändan kvittar allt det där, pga. av vår förbannade anpassningsförmåga. Det tar tid för en del, en del hinner inte anpassa sin standard innan de åker hem, och så finns det de som alldeles för duktiga att anpassa sig. Jag har redan börjat märka hur jag börjar dras mot de brittiska kvinnorna. De började oskyldigt med en söt spanska, det eskalerade sedan till en tyska, så det dröjer inte länge nu innan jag är bortgift till en 120 kilos kolloss och måste lägga alla mina pengar i ett sparkonto för tandställningar till mina framtida och ej påtänkta barn. För let´s face it, engelsmän har fötts med en uglystick i munnen. Eller åtminstone petat sig med en uglytandpetare efter ätit fish and chips.
Jag märker redan hur min danske vän Casper (med sitt krulliga hår som kan välja och vraka i Sverige på tjejer som är wannabe altisar och vill ha en alternativ pojkvän som bara dricker svart kaffe, så att de kan visa upp honom på deras bullumimöten, eller något), har försökt ragga upp en Schweizare, sådana äter man, man raggar inte på dom, och en korean. Jag menar asiater, dom är inte ens med på skalan, dom är ju som en gurka när man jämför äpplen och apelsiner.
Nej, det får bli som Will Ferrel säger i Blades Of Glory: Masturbation kan vara en lösning..
Hursomhelst, så finns det vissa saker som är oundvikliga när man beslutar sig för att spendera en längre period utomlands. Man anpassar sig, man lär sig språket, man äter maten och följer strömmen, till slut börjar man t.o.m. finna kvinnorna i landet tilldragande. När man nu väljer ett land att vistas i, ska man undvika mitten på skalan så att säga. Man ska istället försöka välja de extrema, t.ex. om man flyttar till Norge är inte skillnaden så stor. Om vi nu bortser från deras glättiga språk, skyhöga priser och ingen världsidentitet att prata om. I mitt fall pratar tyvärr om den andra utvägen, flytta till världens fulaste folk. Dessa är då tyskar, amerikaner, polacker (ja och alla andra baltstater för den delen) och såklart engelsmän.
En någorlunda söt engelska flicka är ekvivalent mot en svensk tjej som förlorat en arm och ett ben, med lätt downsyndrom måste jag tillägga. Likväl i slutändan kvittar allt det där, pga. av vår förbannade anpassningsförmåga. Det tar tid för en del, en del hinner inte anpassa sin standard innan de åker hem, och så finns det de som alldeles för duktiga att anpassa sig. Jag har redan börjat märka hur jag börjar dras mot de brittiska kvinnorna. De började oskyldigt med en söt spanska, det eskalerade sedan till en tyska, så det dröjer inte länge nu innan jag är bortgift till en 120 kilos kolloss och måste lägga alla mina pengar i ett sparkonto för tandställningar till mina framtida och ej påtänkta barn. För let´s face it, engelsmän har fötts med en uglystick i munnen. Eller åtminstone petat sig med en uglytandpetare efter ätit fish and chips.
Jag märker redan hur min danske vän Casper (med sitt krulliga hår som kan välja och vraka i Sverige på tjejer som är wannabe altisar och vill ha en alternativ pojkvän som bara dricker svart kaffe, så att de kan visa upp honom på deras bullumimöten, eller något), har försökt ragga upp en Schweizare, sådana äter man, man raggar inte på dom, och en korean. Jag menar asiater, dom är inte ens med på skalan, dom är ju som en gurka när man jämför äpplen och apelsiner.
Nej, det får bli som Will Ferrel säger i Blades Of Glory: Masturbation kan vara en lösning..
Cunt-erbury Cathedral och Leeds castle.
Varje vecka erbjuder skolan ett flertal aktiviteter och exkursioner, huvuddelen av dessa är gratis men några får man betala för. En sådan exkursion är om man vill ta sig till Kent för att se Canterbury Cathedral och Leeds Castle.
Efter stigit upp i ottan och begivit mig till bussen, som skulle avgå den okristliga tiden 8.15 en lördagsmorgon, upptäckte jag att jag fick den sexuellt osäkre kines bredvid mig. Han jobbade uppenbarligen på ett litet kosmetika företag i Kina. Herregud jag menar, dom är ju för fan kommunister, han måste ju blivit helt öm i stjärten för att ta sig hit. I alla fall efter diskuterat kameror och objektiv med honom i en timme vände jag mig till min tyske vän Anian (uttalas Onion och ser precis ut som Pontus Ryman, samma lätt tyska accent på engelskan också för den delen), som för dagen var väldigt intresserad av fistfucking av någon anledning.
När vi väl anlände i staden Kent efter 150 minuters körning fick tre timmar på oss att titta runt, främst på Canterbury Cathedral, fast det fanns en hel del museum och en gata som påminde en hel del om Ströget i Köpenhamn. Mina tyskar vänner försvann dock väldigt kvickt, men det dröjde inte länge för en annan del av axelmakterna hittade mig. Stephano den 29 årige revisorn, från Milano som bor med sina föräldrar, och pratar som en blandning mellan Luigi och Borat.
Tillsammans med Christina begav vi oss till katedralen för att utforska vad den hade att bjuda på. Tyvärr var visa delar stängda pga. något besök från Jerusalem. Bilder från katedralen kan ni finna nedan. Efter fotograferat färdigt gick vi ut i solskenet igen och vandrade omkring lite. Efter snappat upp en subway var det dags att bege sig mot Leeds. Under bussresan till Leeds hade vi en lagom lång diskussion gällande fotografering. Jag gjorde dock misstaget att låna ut min kamera till Anian, som råkade se vissa bilder som han inte borde sett.
När vi väl anlände, sammanstrålade tyskarna med oss, och vi begav oss mot slottet för att se vad det hade att erbjuda. Tyvärr gick vi rätt snart vilse i labyrinten som fanns på ägorna, så där irrade vi tyvärr runt ett tag. Efter ätit några av våra medlemmar i gruppen kom vi ut 15 minuter senare. Därefter fortsatte vi till själva huvudattraktionen, slottet. Tyvärr visade det sig vara i brist på ett bättre ord, sjukt jävla tråkigt.
Vi åkte dock hem och sen fann jag mig tillsammans med de båda Borat imitatörerna, eftersom Christina och Stephano säger : It´s nice, efter varje mening. Trots deras enerverande vanor, lyckades vi äta tapas på en liten restaurang. Till slut fick jag åka hem, och på så sätt avslutades dagen.
http://www.facebook.com/album.php?aid=8191&l=0f03a&id=755065813
http://www.facebook.com/album.php?aid=8189&l=3fba1&id=755065813
Efter stigit upp i ottan och begivit mig till bussen, som skulle avgå den okristliga tiden 8.15 en lördagsmorgon, upptäckte jag att jag fick den sexuellt osäkre kines bredvid mig. Han jobbade uppenbarligen på ett litet kosmetika företag i Kina. Herregud jag menar, dom är ju för fan kommunister, han måste ju blivit helt öm i stjärten för att ta sig hit. I alla fall efter diskuterat kameror och objektiv med honom i en timme vände jag mig till min tyske vän Anian (uttalas Onion och ser precis ut som Pontus Ryman, samma lätt tyska accent på engelskan också för den delen), som för dagen var väldigt intresserad av fistfucking av någon anledning.
När vi väl anlände i staden Kent efter 150 minuters körning fick tre timmar på oss att titta runt, främst på Canterbury Cathedral, fast det fanns en hel del museum och en gata som påminde en hel del om Ströget i Köpenhamn. Mina tyskar vänner försvann dock väldigt kvickt, men det dröjde inte länge för en annan del av axelmakterna hittade mig. Stephano den 29 årige revisorn, från Milano som bor med sina föräldrar, och pratar som en blandning mellan Luigi och Borat.
Tillsammans med Christina begav vi oss till katedralen för att utforska vad den hade att bjuda på. Tyvärr var visa delar stängda pga. något besök från Jerusalem. Bilder från katedralen kan ni finna nedan. Efter fotograferat färdigt gick vi ut i solskenet igen och vandrade omkring lite. Efter snappat upp en subway var det dags att bege sig mot Leeds. Under bussresan till Leeds hade vi en lagom lång diskussion gällande fotografering. Jag gjorde dock misstaget att låna ut min kamera till Anian, som råkade se vissa bilder som han inte borde sett.
När vi väl anlände, sammanstrålade tyskarna med oss, och vi begav oss mot slottet för att se vad det hade att erbjuda. Tyvärr gick vi rätt snart vilse i labyrinten som fanns på ägorna, så där irrade vi tyvärr runt ett tag. Efter ätit några av våra medlemmar i gruppen kom vi ut 15 minuter senare. Därefter fortsatte vi till själva huvudattraktionen, slottet. Tyvärr visade det sig vara i brist på ett bättre ord, sjukt jävla tråkigt.
Vi åkte dock hem och sen fann jag mig tillsammans med de båda Borat imitatörerna, eftersom Christina och Stephano säger : It´s nice, efter varje mening. Trots deras enerverande vanor, lyckades vi äta tapas på en liten restaurang. Till slut fick jag åka hem, och på så sätt avslutades dagen.
http://www.facebook.com/album.php?aid=8191&l=0f03a&id=755065813
http://www.facebook.com/album.php?aid=8189&l=3fba1&id=755065813
söndag 23 september 2007
Veckan i recap, del 2.
Trots att jag en berest ung man, med erfarenheter från gymnasiet var det fortfarande lite pirrigt att börja i en ny klass. Lite som när ens ben somnat och man inte fått liv i det på en gång, då man redan börja undra om man någonsin kommer kunna gå igen. Den känslan som kommer smygande likt en tiggare på Knutpunkten.
Men det kan ju inte gå fel när det visar sig att våran lärare är en iranier vid namn Farzan. Min klass består av sju schweizare, fyra koreaner, en dansk och två andra svenskar. Förutom den socialt missanpassade Falköpingen, som pratar en lätt efterbliven svengelska och ger intrycket av att vara en 12 åring med skägg. Är klassen en trevlig sammansatt klass. Det enda som saknas är lite ögongodis, vilket leder oss till min danske vän Casper. Casper med sitt lätt krulliga hår och danska accent får t.o.m. mig på fall. Hans blå ögon och alternativa musiksmak som påminner om Lars Vinterdäck/Country/Acapella/Alternativ, imponerar på vem som helst.
Efter genomfört våra inledande prov, som var till för att bedöma våra kunskaper. Stod det klart att CAE var för enkelt, för en eminent individ som mig själv. Farzan erbjöd då att jag även kunde göra Proficiency in English. Det resulterade att jag övergav mina planer för en Business English Exam. Veckan gick och jag lyckades även att träffa min trogne Vapendragare, Magnus Nordstrand. Vi besökte en pittoresk pub nära centrum, där blev vi positivt överraskade. Maten som vi småningom lyckades förtära var inte någon grå sörja, som på något sätt ska föreställa det vi kalla pasta. Istället fick vi vitlöksbröd, pasta och köttbullar, och likt Lady och Lufsen glufsade vi i oss detta som om det inte fanns någon morgondag.
Till slut blev det äntligen dags för den stora dagen, dagen som alla engelsmän ärar, dagen de går man ur huse. Det var fredag, och ingen fredag kan gå utan ett pubbesök. Efter samlats utanför Kungens Kapell i centrala Cambridge, fann vi oss i en gammal RAF bar. The Eagle som det visade sig att den heter, var där de två forskarna kom på hur DNA är sammansatt. Efter äntligen beställt en runda öl, kunde vi sätta oss ner och slappna av. Det dröjde inte länge förrän en äldre sympatisk stereotyp britt satte sig med oss för att diskutera svensk Historia, och hur Gustav Adolphs fälttåg gick genom Tyskland under 30 åriga kriget.
Hur som helst så var en före detta lärare på Trinity College, vilket är det College som har haft flest nobelpristagarna genom tiderna. Just nu verkar han skriva för http://www.just-a-minute.com/.
Anledningen till att vi begav oss till puben var dock att Casper min danske vän ville bjuda ut koreanerna, och supa dom fulla. Eftersom dom, citat ”are quite small and very funny” slutcitat. Han trodde att dom skulle bli lagom fnitterfulla eller något I den stilen.
I nästa del, följ min resa till Kent, där jag besöker Leeds castle och Canterbury Chatedral. Under tiden kan ni njuta av mina bilder på mina klasskamrater, på facebook.
http://www.facebook.com/album.php?aid=8192&l=91aa5&id=755065813
Men det kan ju inte gå fel när det visar sig att våran lärare är en iranier vid namn Farzan. Min klass består av sju schweizare, fyra koreaner, en dansk och två andra svenskar. Förutom den socialt missanpassade Falköpingen, som pratar en lätt efterbliven svengelska och ger intrycket av att vara en 12 åring med skägg. Är klassen en trevlig sammansatt klass. Det enda som saknas är lite ögongodis, vilket leder oss till min danske vän Casper. Casper med sitt lätt krulliga hår och danska accent får t.o.m. mig på fall. Hans blå ögon och alternativa musiksmak som påminner om Lars Vinterdäck/Country/Acapella/Alternativ, imponerar på vem som helst.
Efter genomfört våra inledande prov, som var till för att bedöma våra kunskaper. Stod det klart att CAE var för enkelt, för en eminent individ som mig själv. Farzan erbjöd då att jag även kunde göra Proficiency in English. Det resulterade att jag övergav mina planer för en Business English Exam. Veckan gick och jag lyckades även att träffa min trogne Vapendragare, Magnus Nordstrand. Vi besökte en pittoresk pub nära centrum, där blev vi positivt överraskade. Maten som vi småningom lyckades förtära var inte någon grå sörja, som på något sätt ska föreställa det vi kalla pasta. Istället fick vi vitlöksbröd, pasta och köttbullar, och likt Lady och Lufsen glufsade vi i oss detta som om det inte fanns någon morgondag.
Till slut blev det äntligen dags för den stora dagen, dagen som alla engelsmän ärar, dagen de går man ur huse. Det var fredag, och ingen fredag kan gå utan ett pubbesök. Efter samlats utanför Kungens Kapell i centrala Cambridge, fann vi oss i en gammal RAF bar. The Eagle som det visade sig att den heter, var där de två forskarna kom på hur DNA är sammansatt. Efter äntligen beställt en runda öl, kunde vi sätta oss ner och slappna av. Det dröjde inte länge förrän en äldre sympatisk stereotyp britt satte sig med oss för att diskutera svensk Historia, och hur Gustav Adolphs fälttåg gick genom Tyskland under 30 åriga kriget.
Hur som helst så var en före detta lärare på Trinity College, vilket är det College som har haft flest nobelpristagarna genom tiderna. Just nu verkar han skriva för http://www.just-a-minute.com/.
Anledningen till att vi begav oss till puben var dock att Casper min danske vän ville bjuda ut koreanerna, och supa dom fulla. Eftersom dom, citat ”are quite small and very funny” slutcitat. Han trodde att dom skulle bli lagom fnitterfulla eller något I den stilen.
I nästa del, följ min resa till Kent, där jag besöker Leeds castle och Canterbury Chatedral. Under tiden kan ni njuta av mina bilder på mina klasskamrater, på facebook.
http://www.facebook.com/album.php?aid=8192&l=91aa5&id=755065813
fredag 21 september 2007
Första veckan i recap, del 1...
Då jag redan befunnit mig i detta kulinariskt intressanta land en vecka följer nedan en lagom intressant redogörelse.
Efter stigit upp så okristligt tidigt som halvsex på morgonen begav det sig till den monstruösa flygplatsen, även känd som Sturup. Det tog dock inte lång tid innan jag stötte på problem, en fruktsansvärd varelse som tvingade mig att betala 1200 kr i böter för min övervikt. Alltid ett bra sätt att börja en resa på. Vi satte oss på planet tillsammans med de andra och då slog det oss, att detta är ett Brittiskt flygplan. Något man upptäcker rätt fort som en flygpassagerare är att flygplansmaten är någonstans mellan dålig och avfall. Är man även någorlunda allmänbildad vet man att det brittiska köket inte har mycket mer att erbjuda än ”spotted dick” och ”syrup sponge”. Tar man med båda dessa i ekvationen betyder det att om man är lagom självmordsbenägen kan man ju inmundiga sig diverse rätter på flygplanet.
Mina tankar drogs osökt till en passage i Douglas Adams verk, liftarens guide till galaxen. Där han berättar om hur britter vill straffa sig själva genom att äta deras mackor och korvar på tågstationer. För dom, som har några extra synder att sona för.
Hursomhelst så landade jag i England innan lunch, efter vi lyckats hyra en bil, köra till Cambridge, köra vilse några gånger, köra på en ung tjej med backspegeln, köra vilse igen, och till slut hitta rätt, så var jag äntligen hemma till min nya familj. Familj är nog dock fel ord, men i själva verket är det krutfarfar Frank, från Irland, fyra brassar, en kines och en Jack Russel vid namn det lätt promiskuösa namnet Tinker (Kort för Tinkerbell), med tanke på att hunden är en han.
Här är det dags att introducera vår nya huvudkaraktär i mitt liv. Frank, min hostfather är en 56 år gammal irländare med fyra barn och åtta barnbarn. Han är en pensionerad murare/taxichaufför som känner alla uppenbarligen. Han kommer alltid med taktfasta råd, såsom: “He´s a fucking asshole…” och “At the end of the day all that matters is that you have got at least one pint”. När jag tanker på det så börjar han ungefär ¼ av sina meningar med “At the end of the day”…
Bilder följer snart.
I nästa del läs om mina äventyr de första skoldagarna.
Ps. En hälsing går ut till killarna från Sibyl Vane som åkte i samma plan som jag.
Efter stigit upp så okristligt tidigt som halvsex på morgonen begav det sig till den monstruösa flygplatsen, även känd som Sturup. Det tog dock inte lång tid innan jag stötte på problem, en fruktsansvärd varelse som tvingade mig att betala 1200 kr i böter för min övervikt. Alltid ett bra sätt att börja en resa på. Vi satte oss på planet tillsammans med de andra och då slog det oss, att detta är ett Brittiskt flygplan. Något man upptäcker rätt fort som en flygpassagerare är att flygplansmaten är någonstans mellan dålig och avfall. Är man även någorlunda allmänbildad vet man att det brittiska köket inte har mycket mer att erbjuda än ”spotted dick” och ”syrup sponge”. Tar man med båda dessa i ekvationen betyder det att om man är lagom självmordsbenägen kan man ju inmundiga sig diverse rätter på flygplanet.
Mina tankar drogs osökt till en passage i Douglas Adams verk, liftarens guide till galaxen. Där han berättar om hur britter vill straffa sig själva genom att äta deras mackor och korvar på tågstationer. För dom, som har några extra synder att sona för.
Hursomhelst så landade jag i England innan lunch, efter vi lyckats hyra en bil, köra till Cambridge, köra vilse några gånger, köra på en ung tjej med backspegeln, köra vilse igen, och till slut hitta rätt, så var jag äntligen hemma till min nya familj. Familj är nog dock fel ord, men i själva verket är det krutfarfar Frank, från Irland, fyra brassar, en kines och en Jack Russel vid namn det lätt promiskuösa namnet Tinker (Kort för Tinkerbell), med tanke på att hunden är en han.
Här är det dags att introducera vår nya huvudkaraktär i mitt liv. Frank, min hostfather är en 56 år gammal irländare med fyra barn och åtta barnbarn. Han är en pensionerad murare/taxichaufför som känner alla uppenbarligen. Han kommer alltid med taktfasta råd, såsom: “He´s a fucking asshole…” och “At the end of the day all that matters is that you have got at least one pint”. När jag tanker på det så börjar han ungefär ¼ av sina meningar med “At the end of the day”…
Bilder följer snart.
I nästa del läs om mina äventyr de första skoldagarna.
Ps. En hälsing går ut till killarna från Sibyl Vane som åkte i samma plan som jag.
Introduktion
Välkommen till min Cambridgeblogg, som under tre månader kommer att vara mitt forum för att uttrycka det jag upptäcker i detta spännande land, även känt som England. Bloggen kommer under mina treton veckor här få följa mitt liv och mina klasskamrater på en spännande resa, presenterad både i text och bild.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
