För dom som hoppar in så här i sista minuten är det inte kaninen Frank, antagonisten i ”Donnie Darko” som jag syftar på med denna smått avskalade titeln. Nej, istället syftar jag på min mer jordnära värd, Frank Duignan. Låt oss försöka börja med en inledande beskrivning med vad som döljer sig bakom den här mannen. Mannen i sig inger folk inte direkt med respekt, med sina 168 cm och lätta övervikt, krönt med några små vita tofsar trots att han bara fyllt 56.
Trots att han äger en Jack Russel, måste jag nog tillskriva Frank som mer av en Bulldog, med stänk av åsneblod. Vad jag menar är att han är mer envis än en skock andraklassens hästar, då har saknar förmåga att inse att andra människor kan ha rätt. Några exempel på detta är att han tror blint på allt på vad TV:n säger, att i Kina bor det 1700 miljoner människor, att Hongkong var hyrt av England i 300 år, att engelskan inte har några låneord, att fransmännen vid Waterloo hade dubbelt så många män som engelsmännen. Nej, jag tänker fan inte ge dom riktiga svaren, googla det eller något.
Det bästa med Frank är nog ändå att han är så fruktansvärt motsägelsefull, precis min typ av personlighet då jag är odrägligt opålitlig som vi alla vet. Han tillhör det Konservativa partiet här, men hatar deras partiledare, han älskar att inleda med att han inte är rasist, men säger alltid något nedsättande om pakistanier och vägrar att handla i en butik som frontar en pakistanier bakom disken. Till hans försvar ska det dock nämnas att han köpte polsk ketchup istället för Heinz häromdagen. Om jag skulle få beskriva Frank genom en låt eller två, hade jag i så fall valt RCHP:s Pea och The Bloodhound Gangs: Fire, water, burn. Men det är ju bara jag.
Trots alla dessa mindre fel, är Frank inte att förakta, trots att jag kallar honom Franky-Panky bakom hans rygg. Det är värt att nämna att vid 14 års ålder försörjde han sin två brödar och sin pensionerade far genom att han delade ut tidningar klockan 5 på morgonen och sedan på kvällen. Vilket sedan blev en byggarelärlings lön och en servitör lön som han gav till sin far. Hans far var dock en av nyckelspelarna i Irlands frigörelse från det Brittiska imperiet, och är trots allt adlig. Det sägs även att han härstammar från en av de fyra mästarna som grundade Irland. Det bästa är dock att allt bra kommer från Irland och ibland England, men all skit är från England, och möjligtvis ibland Pakistan. Hans lätta inslag av rasism kan nog spåras till att hans kreditkort blev kapat och han har fått betala en månatlig summa i sex månader till terroristgruppen The Tajmul Tigers.
Frank gör dock allt här i det lilla huset, med hans 6 inneboende; lagar mat, tvättar, städar och grymtar framför TV:n. Maten i sig är det dock inget fel på, trots detta är varje måltid ett litet helgerån mot mina delikata smaklökar då Frank anser att kött inte är tillräckligt dött förrän det är genomstekt och har en grå nyans. Jag vet inte hur han lyckas men allt kött slutar i grått. En bedrift i sig måhända, men ändå. Sen har vi det här med kryddor, även om jag skulle be Frank dra dit pepparn växer hade det nog inte förbättrat maten när han kommit hem igen efter besökt nämnda land.
En sista fråga. Varför envisas dessa fördömda engelsmän med att inte ha någon form av mejeriprodukt i sina såser?! Nej gör dom vattniga, gör dom rinniga säger den engelska kodexen. Tvi den som lyckas göra en sås med någon form av konsistens.
måndag 22 oktober 2007
lördag 13 oktober 2007
Brittisk Humor, del 1.
Fyra veckor har nu passerat, sen jag satte min fot i detta ChipsN’Fish-land. Det är mycket som, har lyckats förundra, imponera och förtrolla mig under mina få dagar här. Detta har gett upphov till en hel del tankeverksamhet, jag syftar främst på: grönsakernas undermåliga kvalité, den totala bristen på något som kan komma ens i närheten av fullkornsbröd, hur unga kvinnor (nej vi ska inte sjunka till det smått tarvliga ordet ”tjejer”, annars kommer jag att röra mig i en gråzon här om vi fokuserar på den de rader som komma skall. Vad jag menar är att den bloggen må innehålla pikar, tarvligheter, förolämpningar och regelrätta påhopp, men jag drar gränsen vid pedofili, även om mina sexuella preferenser skulle citat ”få en hora att rodna”.) lyckas gå i kort-kort mitt i natten då temperaturen är ca 5 grader Celsius, och ändå vägrar använda nylonstrumpor. Inte för att jag, en försoffad happy-go-lucky-guy ska komma med stora moralkakan och ett uppläggningsfat. Nejdå, jag skulle mycket väl kunna gå Stureplansprofil on their tajt little asses. Tyvärr pratar de med kylskåp i käften, och får en att dra tankarna till arbetarklassen i George Orwells roman 1984. Där en passage lyder något i stil med att tjejerna är sexuellt frigjorda och sen blir på smällen för att gå upp 20 kg och ackumulera sexappeal som en kålrot.
Men det som imponerar mig mest här i England och som, egentligen förtjänar en haranga med superlativ, är något som kallas brittisk humor. Vi är alla bekanta med Monty Python och Little Britian, jag skriver detta eftersom jag förmodar att min läsarkrets begränsas till en handfull människor, och ni är lika kulturellt handikappade som jag är. Vår räddning har dock siktats längs horisonten, lösningen på problemet är Cambridgefödde Guy Trussel. En man vars hår lider av en kraftig regression pga extensiv användning av blekmedel på hjässan. Trots hans 27 år så är han den man, som är ansvarig för skolans fritidsaktiviteter. Låt er inte luras av hans kopparfärgade hår, tusentals fräknar och hans orangea solbränna. Han lyckas med att ha en omfattande kunskap när det kommer till Brittisk Humor. Nu undrar många kanske över ordet ”Humor” och varför den första bokstaven är en versal, istället för en gemen. Jo för att den brittiska Humorn har förtjänat det. Den kanske inte är lika mainstreamvänlig, som den amerikanska (ja, jag tänker på Friends), men den kommer starkt igen när det gäller det egendomliga. Nedan ska jag ge mina synpunkter på en serie vars namn råkar vara ”The League Of Gentlemen”.
Seriens koncept har vi sett i bla ”Kvarteret skatan” och även ”Little Britian”. Nu när jag har dragit en långkörare genom hela första säsongen förstår jag direkt var föregående serier hämtat sin inspiration ifrån. Serien baseras på en samling totalt socialt handikappade människor, vars karaktärer spelas av fyra manliga skådespelare. Till skillnad från Little Britain är det inte enbart begränsat till lösa sketcher utan innehåller även någon form av handling, där även karaktärerna har chans att utvecklas, om än marginellt. Det här kommer inte kanske ge någon insikt i livets mysterier och kommer förmodligen inte räknas till de stora klassikerna. Men man får se en kos inälvor dras ut genom röven och det är ren underhållning det. Så, för dom som gillar den här typen av humor passar det perfekt i höstmörkret.
Men det som imponerar mig mest här i England och som, egentligen förtjänar en haranga med superlativ, är något som kallas brittisk humor. Vi är alla bekanta med Monty Python och Little Britian, jag skriver detta eftersom jag förmodar att min läsarkrets begränsas till en handfull människor, och ni är lika kulturellt handikappade som jag är. Vår räddning har dock siktats längs horisonten, lösningen på problemet är Cambridgefödde Guy Trussel. En man vars hår lider av en kraftig regression pga extensiv användning av blekmedel på hjässan. Trots hans 27 år så är han den man, som är ansvarig för skolans fritidsaktiviteter. Låt er inte luras av hans kopparfärgade hår, tusentals fräknar och hans orangea solbränna. Han lyckas med att ha en omfattande kunskap när det kommer till Brittisk Humor. Nu undrar många kanske över ordet ”Humor” och varför den första bokstaven är en versal, istället för en gemen. Jo för att den brittiska Humorn har förtjänat det. Den kanske inte är lika mainstreamvänlig, som den amerikanska (ja, jag tänker på Friends), men den kommer starkt igen när det gäller det egendomliga. Nedan ska jag ge mina synpunkter på en serie vars namn råkar vara ”The League Of Gentlemen”.
Seriens koncept har vi sett i bla ”Kvarteret skatan” och även ”Little Britian”. Nu när jag har dragit en långkörare genom hela första säsongen förstår jag direkt var föregående serier hämtat sin inspiration ifrån. Serien baseras på en samling totalt socialt handikappade människor, vars karaktärer spelas av fyra manliga skådespelare. Till skillnad från Little Britain är det inte enbart begränsat till lösa sketcher utan innehåller även någon form av handling, där även karaktärerna har chans att utvecklas, om än marginellt. Det här kommer inte kanske ge någon insikt i livets mysterier och kommer förmodligen inte räknas till de stora klassikerna. Men man får se en kos inälvor dras ut genom röven och det är ren underhållning det. Så, för dom som gillar den här typen av humor passar det perfekt i höstmörkret.
fredag 5 oktober 2007
The union society...
Något män gör är, att umgås; det är en fundamental regel som resulterar i att universum fortsätter att snurra eller något. Vi tror inte på att träffas, som dessa venusianer gör, detta kvinnfolk, som fantiserar med varandra. Nej, vi män umgås. Tyvärr blir det, om inte med en homosexuell, så i alla fall en metrosexuell underton, när den andra mannen är en gladlynt dansk med tjockt brunt hår och ett leende som aldrig bleknar.
Varje onsdag efter avslutad undervisning, brukar jag och min begåvade vän titta på Californication. Denna RCHP-referens är en stereotypisk amerikans sitcom, som definierar: Sex, drugs and rock n’ roll. Serien i sig själv bjuder på bröst, svordomar och en f.d. X-files stjärna, som förmodligen är måttligt kär i James Dean. Med en stark pilot, där det bjöds på bröst i överflöd och minnesvärda repliker såsom, ”There is a naked lady in your bedroom. Do you think she’s okay? ’Cause there is no hair on her vagina.” lyckas serien fånga tittaren. Tyvärr försvann brösttillgången redan i andra avsnittet och serien blev, citat “Pants-on-head-retarded”, och förflyttas därmed till samma kategori som långköraren Ed. Lagom hjärntvättade, som man faktiskt är, följer man ju serien genom mer eller mindre lagliga medel. När den väl kommer till Sverige lär vi ju se den på TV4- eller 6.
Hursomhaver, idag ville Casper, som blivit starkt medveten om bristen på andra individer från öl-pölse-obegribligtspråk-kortlivstids-landet, gå med i den Skandinaviska föreningen. Efter först, av någon anledning, begivit oss till YMCA kom vi till Kelsey Karriadge sportscenter. Väl där upptäckte vi att det var idag, som freshmen-students skriver in sig i diverse föreningar. Vi båda var lite avogt inställda, då vår pub hade invaderats av massa pirater föregående kväll som, försökte ninja sig till ouppmärksammade kläder.Casper alltid den lille pionjären ville direkt skriva in sig i vadsomhelst, jävla altis, det slutade med att vi båda gick med i ”The Cambridge Union Society”, världens äldsta debatt klubb med medlemmar som Stephen Hawkins, Richard Dawkins och alla andra –awkins. Vi får se vad mina 25£ ger mig under de följande 10 veckorna.
Efter vi gett ut våra kreditkortsnummer, vände jag mig om och råkade bli ingripen i en diskussion med en skenhelig metodistkärring. Casper övergav mig snabbare än en tjockis överger en dietprodukt, och jag var ensam. Efter irrat runt och stirrat på vad det som, definierar socialt missanpassande människor (rollspelsföreningen, manga och anime, kristna kineser o.s.v.), kom jag till piratföreningen. Jag försökte få deras granne (Judiska studieföreningen) att slå sina påsar ihop, genom argumentet; If you can’t convert them into your religion, you can at least steal their booty.
Precis innan jag skulle ge upp hittade jag äntligen den Skandinaviska Föreningen. Danskan bakom disken var ytterst hjälpsam och uppenbarligen ska jag nu gå på julbord på trinity college. Dock kom en av de bättre avslutningar några sekunder senare när jag vände mig om, och såg mannen som satt bakom fysiker föreningens bord. Det var ingen mindre än Carl Bildt. Eller i alla fall Carl Bildt med fräknar.
Så kom ihåg var du än är kan du inte undkomma Calle Bildt trots att han inte vill prata analsex..
http://en.wikipedia.org/wiki/Californication_%28TV_series%29
http://en.wikipedia.org/wiki/Ed_%28TV_series%29
Varje onsdag efter avslutad undervisning, brukar jag och min begåvade vän titta på Californication. Denna RCHP-referens är en stereotypisk amerikans sitcom, som definierar: Sex, drugs and rock n’ roll. Serien i sig själv bjuder på bröst, svordomar och en f.d. X-files stjärna, som förmodligen är måttligt kär i James Dean. Med en stark pilot, där det bjöds på bröst i överflöd och minnesvärda repliker såsom, ”There is a naked lady in your bedroom. Do you think she’s okay? ’Cause there is no hair on her vagina.” lyckas serien fånga tittaren. Tyvärr försvann brösttillgången redan i andra avsnittet och serien blev, citat “Pants-on-head-retarded”, och förflyttas därmed till samma kategori som långköraren Ed. Lagom hjärntvättade, som man faktiskt är, följer man ju serien genom mer eller mindre lagliga medel. När den väl kommer till Sverige lär vi ju se den på TV4- eller 6.
Hursomhaver, idag ville Casper, som blivit starkt medveten om bristen på andra individer från öl-pölse-obegribligtspråk-kortlivstids-landet, gå med i den Skandinaviska föreningen. Efter först, av någon anledning, begivit oss till YMCA kom vi till Kelsey Karriadge sportscenter. Väl där upptäckte vi att det var idag, som freshmen-students skriver in sig i diverse föreningar. Vi båda var lite avogt inställda, då vår pub hade invaderats av massa pirater föregående kväll som, försökte ninja sig till ouppmärksammade kläder.Casper alltid den lille pionjären ville direkt skriva in sig i vadsomhelst, jävla altis, det slutade med att vi båda gick med i ”The Cambridge Union Society”, världens äldsta debatt klubb med medlemmar som Stephen Hawkins, Richard Dawkins och alla andra –awkins. Vi får se vad mina 25£ ger mig under de följande 10 veckorna.
Efter vi gett ut våra kreditkortsnummer, vände jag mig om och råkade bli ingripen i en diskussion med en skenhelig metodistkärring. Casper övergav mig snabbare än en tjockis överger en dietprodukt, och jag var ensam. Efter irrat runt och stirrat på vad det som, definierar socialt missanpassande människor (rollspelsföreningen, manga och anime, kristna kineser o.s.v.), kom jag till piratföreningen. Jag försökte få deras granne (Judiska studieföreningen) att slå sina påsar ihop, genom argumentet; If you can’t convert them into your religion, you can at least steal their booty.
Precis innan jag skulle ge upp hittade jag äntligen den Skandinaviska Föreningen. Danskan bakom disken var ytterst hjälpsam och uppenbarligen ska jag nu gå på julbord på trinity college. Dock kom en av de bättre avslutningar några sekunder senare när jag vände mig om, och såg mannen som satt bakom fysiker föreningens bord. Det var ingen mindre än Carl Bildt. Eller i alla fall Carl Bildt med fräknar.
Så kom ihåg var du än är kan du inte undkomma Calle Bildt trots att han inte vill prata analsex..
http://en.wikipedia.org/wiki/Californication_%28TV_series%29
http://en.wikipedia.org/wiki/Ed_%28TV_series%29
tisdag 2 oktober 2007
Engelsk kvällspress och bröst.
I den moderna världen har England alltid spelat en stor roll, ända sedan 1500-talet har engelsmännen bidragit till världen på många olika sätt: Shakespeare, den elektriska bilen, demokrati, höghastighetståg, lyckas exportera alla kriminella till en liten skitkontinent, där det mest intressanta råkar vara en missfärgade sten och djur som får en att tänka på boxning(och ja Kylie Minouge härstammar från en hora och en kleptoman), ockupation av en tredjedel av världen, HP-sås och te. Men det är som man brukar säga ömsom vin, ömsom vatten. Det finns även saker som har gjort världen till ett sämre ställe såsom; tänder, engelsk matlagning, distinkta klasskillnader, ockupation av en tredjedel av världen, HP-sås och hela den kungliga familjen (förutom drottning, en riktig krutgumma, den där kvinnan).
Det finns dock något som överglänser allt detta, något som är känt över hela världen, något som hela världen föraktar, (nej inte heltäckningsmattorna, det är bara vi svenskar som insett att det är sjukt opraktiska) jag pratar om den brittiska kvällspressen. Förhoppningsvis så var det inte den brittiska kvällspressen som Guthenberg hade i åtanke när han uppfann boktryckarkonsten (fast vad vet jag, hade han vetat att de skulle publicera toplessflickor på sidan tre, så hade han kanske jobbat dubbelt så snabbt).
The Sun är nog den tidning som tankarna osökt vandrar till när man pratar om brittisk press, precis som tankarna vandrar till avförning när man pratar om flugor. The Sun lyckas sammanfatta allt det som är underbart med England. För att ge några exempel, har vi t.ex. meningslösa huvudrubriker, allt för stora foton (av det enkla skälet att britter är fugly, och man vill se så lite som möjligt av dessa människor), eskortannonser för lätt desperata män (alla brittiska män, se föregående punkt för förklaring), gatuslang och allmänt kasst språk.
Fast som läsare vet du redan allt det här, du är ju trots allt svensk och vi vet bäst. Vad jag dock vill ta upp är något som, verkligen visar tecken på hur civilisationen går framåt; The Boobologist har äntligen beskaffat sig sin rättmättiga plats bland alla andra pseudovetenskaper. Det är ju naturligt att även bröst ska ha en egen hörna, åtminstone 50 % av världens befolkning utger sig att vara experter och ännu fler har ju en åsikt om bröst. Bröst har ju inte varit en så liten drivkraft genom historien. Det gäller att inse att det faktiskt är vad som driver oss män genom eld och vatten. Det är trots allt inte många heterosexuella män som inte fantiserat över dessa bärare av mjölk. Nej, vi måste omfamna dessa gudagivna gåvor och utvinna vad vi kan av dessa, och till er kvinnor där ute, var glada att det är ni som håller världen i er hand, eller i alla fall på era bröstkorgar.
Länken nedan klargör eventuella frågor.
http://www.thesun.co.uk/article/0,,2007440498,00.html
Det finns dock något som överglänser allt detta, något som är känt över hela världen, något som hela världen föraktar, (nej inte heltäckningsmattorna, det är bara vi svenskar som insett att det är sjukt opraktiska) jag pratar om den brittiska kvällspressen. Förhoppningsvis så var det inte den brittiska kvällspressen som Guthenberg hade i åtanke när han uppfann boktryckarkonsten (fast vad vet jag, hade han vetat att de skulle publicera toplessflickor på sidan tre, så hade han kanske jobbat dubbelt så snabbt).
The Sun är nog den tidning som tankarna osökt vandrar till när man pratar om brittisk press, precis som tankarna vandrar till avförning när man pratar om flugor. The Sun lyckas sammanfatta allt det som är underbart med England. För att ge några exempel, har vi t.ex. meningslösa huvudrubriker, allt för stora foton (av det enkla skälet att britter är fugly, och man vill se så lite som möjligt av dessa människor), eskortannonser för lätt desperata män (alla brittiska män, se föregående punkt för förklaring), gatuslang och allmänt kasst språk.
Fast som läsare vet du redan allt det här, du är ju trots allt svensk och vi vet bäst. Vad jag dock vill ta upp är något som, verkligen visar tecken på hur civilisationen går framåt; The Boobologist har äntligen beskaffat sig sin rättmättiga plats bland alla andra pseudovetenskaper. Det är ju naturligt att även bröst ska ha en egen hörna, åtminstone 50 % av världens befolkning utger sig att vara experter och ännu fler har ju en åsikt om bröst. Bröst har ju inte varit en så liten drivkraft genom historien. Det gäller att inse att det faktiskt är vad som driver oss män genom eld och vatten. Det är trots allt inte många heterosexuella män som inte fantiserat över dessa bärare av mjölk. Nej, vi måste omfamna dessa gudagivna gåvor och utvinna vad vi kan av dessa, och till er kvinnor där ute, var glada att det är ni som håller världen i er hand, eller i alla fall på era bröstkorgar.
Länken nedan klargör eventuella frågor.
http://www.thesun.co.uk/article/0,,2007440498,00.html
torsdag 27 september 2007
A short message from Frank.
When you think about it, a man’s life is built up around holes.
You are born in one.
Your entire life you try to get back into one.
You are buried in one.
It is a hole lot a fun.
You are born in one.
Your entire life you try to get back into one.
You are buried in one.
It is a hole lot a fun.
tisdag 25 september 2007
The itch.
Något som sedan länge är ett faktum, är att Svenska flickor råkar vara guds finaste varelser på jorden. Min egen flickvän råkar vara ett sådant exempel, kanske en odräglig snorunge, med sinne för det makabra och ytterligt olidlig, men ändå en skönhet i bemärkelsen. När vi reser utomlands fasar vi när vi ser det resten av världen kallar kjoltyg. Man dör lite inombords varje gång man reser utomlands, och det är därför svenskar inte ska åka på för mycket charter.
Hursomhelst, så finns det vissa saker som är oundvikliga när man beslutar sig för att spendera en längre period utomlands. Man anpassar sig, man lär sig språket, man äter maten och följer strömmen, till slut börjar man t.o.m. finna kvinnorna i landet tilldragande. När man nu väljer ett land att vistas i, ska man undvika mitten på skalan så att säga. Man ska istället försöka välja de extrema, t.ex. om man flyttar till Norge är inte skillnaden så stor. Om vi nu bortser från deras glättiga språk, skyhöga priser och ingen världsidentitet att prata om. I mitt fall pratar tyvärr om den andra utvägen, flytta till världens fulaste folk. Dessa är då tyskar, amerikaner, polacker (ja och alla andra baltstater för den delen) och såklart engelsmän.
En någorlunda söt engelska flicka är ekvivalent mot en svensk tjej som förlorat en arm och ett ben, med lätt downsyndrom måste jag tillägga. Likväl i slutändan kvittar allt det där, pga. av vår förbannade anpassningsförmåga. Det tar tid för en del, en del hinner inte anpassa sin standard innan de åker hem, och så finns det de som alldeles för duktiga att anpassa sig. Jag har redan börjat märka hur jag börjar dras mot de brittiska kvinnorna. De började oskyldigt med en söt spanska, det eskalerade sedan till en tyska, så det dröjer inte länge nu innan jag är bortgift till en 120 kilos kolloss och måste lägga alla mina pengar i ett sparkonto för tandställningar till mina framtida och ej påtänkta barn. För let´s face it, engelsmän har fötts med en uglystick i munnen. Eller åtminstone petat sig med en uglytandpetare efter ätit fish and chips.
Jag märker redan hur min danske vän Casper (med sitt krulliga hår som kan välja och vraka i Sverige på tjejer som är wannabe altisar och vill ha en alternativ pojkvän som bara dricker svart kaffe, så att de kan visa upp honom på deras bullumimöten, eller något), har försökt ragga upp en Schweizare, sådana äter man, man raggar inte på dom, och en korean. Jag menar asiater, dom är inte ens med på skalan, dom är ju som en gurka när man jämför äpplen och apelsiner.
Nej, det får bli som Will Ferrel säger i Blades Of Glory: Masturbation kan vara en lösning..
Hursomhelst, så finns det vissa saker som är oundvikliga när man beslutar sig för att spendera en längre period utomlands. Man anpassar sig, man lär sig språket, man äter maten och följer strömmen, till slut börjar man t.o.m. finna kvinnorna i landet tilldragande. När man nu väljer ett land att vistas i, ska man undvika mitten på skalan så att säga. Man ska istället försöka välja de extrema, t.ex. om man flyttar till Norge är inte skillnaden så stor. Om vi nu bortser från deras glättiga språk, skyhöga priser och ingen världsidentitet att prata om. I mitt fall pratar tyvärr om den andra utvägen, flytta till världens fulaste folk. Dessa är då tyskar, amerikaner, polacker (ja och alla andra baltstater för den delen) och såklart engelsmän.
En någorlunda söt engelska flicka är ekvivalent mot en svensk tjej som förlorat en arm och ett ben, med lätt downsyndrom måste jag tillägga. Likväl i slutändan kvittar allt det där, pga. av vår förbannade anpassningsförmåga. Det tar tid för en del, en del hinner inte anpassa sin standard innan de åker hem, och så finns det de som alldeles för duktiga att anpassa sig. Jag har redan börjat märka hur jag börjar dras mot de brittiska kvinnorna. De började oskyldigt med en söt spanska, det eskalerade sedan till en tyska, så det dröjer inte länge nu innan jag är bortgift till en 120 kilos kolloss och måste lägga alla mina pengar i ett sparkonto för tandställningar till mina framtida och ej påtänkta barn. För let´s face it, engelsmän har fötts med en uglystick i munnen. Eller åtminstone petat sig med en uglytandpetare efter ätit fish and chips.
Jag märker redan hur min danske vän Casper (med sitt krulliga hår som kan välja och vraka i Sverige på tjejer som är wannabe altisar och vill ha en alternativ pojkvän som bara dricker svart kaffe, så att de kan visa upp honom på deras bullumimöten, eller något), har försökt ragga upp en Schweizare, sådana äter man, man raggar inte på dom, och en korean. Jag menar asiater, dom är inte ens med på skalan, dom är ju som en gurka när man jämför äpplen och apelsiner.
Nej, det får bli som Will Ferrel säger i Blades Of Glory: Masturbation kan vara en lösning..
Cunt-erbury Cathedral och Leeds castle.
Varje vecka erbjuder skolan ett flertal aktiviteter och exkursioner, huvuddelen av dessa är gratis men några får man betala för. En sådan exkursion är om man vill ta sig till Kent för att se Canterbury Cathedral och Leeds Castle.
Efter stigit upp i ottan och begivit mig till bussen, som skulle avgå den okristliga tiden 8.15 en lördagsmorgon, upptäckte jag att jag fick den sexuellt osäkre kines bredvid mig. Han jobbade uppenbarligen på ett litet kosmetika företag i Kina. Herregud jag menar, dom är ju för fan kommunister, han måste ju blivit helt öm i stjärten för att ta sig hit. I alla fall efter diskuterat kameror och objektiv med honom i en timme vände jag mig till min tyske vän Anian (uttalas Onion och ser precis ut som Pontus Ryman, samma lätt tyska accent på engelskan också för den delen), som för dagen var väldigt intresserad av fistfucking av någon anledning.
När vi väl anlände i staden Kent efter 150 minuters körning fick tre timmar på oss att titta runt, främst på Canterbury Cathedral, fast det fanns en hel del museum och en gata som påminde en hel del om Ströget i Köpenhamn. Mina tyskar vänner försvann dock väldigt kvickt, men det dröjde inte länge för en annan del av axelmakterna hittade mig. Stephano den 29 årige revisorn, från Milano som bor med sina föräldrar, och pratar som en blandning mellan Luigi och Borat.
Tillsammans med Christina begav vi oss till katedralen för att utforska vad den hade att bjuda på. Tyvärr var visa delar stängda pga. något besök från Jerusalem. Bilder från katedralen kan ni finna nedan. Efter fotograferat färdigt gick vi ut i solskenet igen och vandrade omkring lite. Efter snappat upp en subway var det dags att bege sig mot Leeds. Under bussresan till Leeds hade vi en lagom lång diskussion gällande fotografering. Jag gjorde dock misstaget att låna ut min kamera till Anian, som råkade se vissa bilder som han inte borde sett.
När vi väl anlände, sammanstrålade tyskarna med oss, och vi begav oss mot slottet för att se vad det hade att erbjuda. Tyvärr gick vi rätt snart vilse i labyrinten som fanns på ägorna, så där irrade vi tyvärr runt ett tag. Efter ätit några av våra medlemmar i gruppen kom vi ut 15 minuter senare. Därefter fortsatte vi till själva huvudattraktionen, slottet. Tyvärr visade det sig vara i brist på ett bättre ord, sjukt jävla tråkigt.
Vi åkte dock hem och sen fann jag mig tillsammans med de båda Borat imitatörerna, eftersom Christina och Stephano säger : It´s nice, efter varje mening. Trots deras enerverande vanor, lyckades vi äta tapas på en liten restaurang. Till slut fick jag åka hem, och på så sätt avslutades dagen.
http://www.facebook.com/album.php?aid=8191&l=0f03a&id=755065813
http://www.facebook.com/album.php?aid=8189&l=3fba1&id=755065813
Efter stigit upp i ottan och begivit mig till bussen, som skulle avgå den okristliga tiden 8.15 en lördagsmorgon, upptäckte jag att jag fick den sexuellt osäkre kines bredvid mig. Han jobbade uppenbarligen på ett litet kosmetika företag i Kina. Herregud jag menar, dom är ju för fan kommunister, han måste ju blivit helt öm i stjärten för att ta sig hit. I alla fall efter diskuterat kameror och objektiv med honom i en timme vände jag mig till min tyske vän Anian (uttalas Onion och ser precis ut som Pontus Ryman, samma lätt tyska accent på engelskan också för den delen), som för dagen var väldigt intresserad av fistfucking av någon anledning.
När vi väl anlände i staden Kent efter 150 minuters körning fick tre timmar på oss att titta runt, främst på Canterbury Cathedral, fast det fanns en hel del museum och en gata som påminde en hel del om Ströget i Köpenhamn. Mina tyskar vänner försvann dock väldigt kvickt, men det dröjde inte länge för en annan del av axelmakterna hittade mig. Stephano den 29 årige revisorn, från Milano som bor med sina föräldrar, och pratar som en blandning mellan Luigi och Borat.
Tillsammans med Christina begav vi oss till katedralen för att utforska vad den hade att bjuda på. Tyvärr var visa delar stängda pga. något besök från Jerusalem. Bilder från katedralen kan ni finna nedan. Efter fotograferat färdigt gick vi ut i solskenet igen och vandrade omkring lite. Efter snappat upp en subway var det dags att bege sig mot Leeds. Under bussresan till Leeds hade vi en lagom lång diskussion gällande fotografering. Jag gjorde dock misstaget att låna ut min kamera till Anian, som råkade se vissa bilder som han inte borde sett.
När vi väl anlände, sammanstrålade tyskarna med oss, och vi begav oss mot slottet för att se vad det hade att erbjuda. Tyvärr gick vi rätt snart vilse i labyrinten som fanns på ägorna, så där irrade vi tyvärr runt ett tag. Efter ätit några av våra medlemmar i gruppen kom vi ut 15 minuter senare. Därefter fortsatte vi till själva huvudattraktionen, slottet. Tyvärr visade det sig vara i brist på ett bättre ord, sjukt jävla tråkigt.
Vi åkte dock hem och sen fann jag mig tillsammans med de båda Borat imitatörerna, eftersom Christina och Stephano säger : It´s nice, efter varje mening. Trots deras enerverande vanor, lyckades vi äta tapas på en liten restaurang. Till slut fick jag åka hem, och på så sätt avslutades dagen.
http://www.facebook.com/album.php?aid=8191&l=0f03a&id=755065813
http://www.facebook.com/album.php?aid=8189&l=3fba1&id=755065813
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
