Brittisk Humor, del 1.

Fyra veckor har nu passerat, sen jag satte min fot i detta ChipsN’Fish-land. Det är mycket som, har lyckats förundra, imponera och förtrolla mig under mina få dagar här. Detta har gett upphov till en hel del tankeverksamhet, jag syftar främst på: grönsakernas undermåliga kvalité, den totala bristen på något som kan komma ens i närheten av fullkornsbröd, hur unga kvinnor (nej vi ska inte sjunka till det smått tarvliga ordet ”tjejer”, annars kommer jag att röra mig i en gråzon här om vi fokuserar på den de rader som komma skall. Vad jag menar är att den bloggen må innehålla pikar, tarvligheter, förolämpningar och regelrätta påhopp, men jag drar gränsen vid pedofili, även om mina sexuella preferenser skulle citat ”få en hora att rodna”.) lyckas gå i kort-kort mitt i natten då temperaturen är ca 5 grader Celsius, och ändå vägrar använda nylonstrumpor. Inte för att jag, en försoffad happy-go-lucky-guy ska komma med stora moralkakan och ett uppläggningsfat. Nejdå, jag skulle mycket väl kunna gå Stureplansprofil on their tajt little asses. Tyvärr pratar de med kylskåp i käften, och får en att dra tankarna till arbetarklassen i George Orwells roman 1984. Där en passage lyder något i stil med att tjejerna är sexuellt frigjorda och sen blir på smällen för att gå upp 20 kg och ackumulera sexappeal som en kålrot.

Men det som imponerar mig mest här i England och som, egentligen förtjänar en haranga med superlativ, är något som kallas brittisk humor. Vi är alla bekanta med Monty Python och Little Britian, jag skriver detta eftersom jag förmodar att min läsarkrets begränsas till en handfull människor, och ni är lika kulturellt handikappade som jag är. Vår räddning har dock siktats längs horisonten, lösningen på problemet är Cambridgefödde Guy Trussel. En man vars hår lider av en kraftig regression pga extensiv användning av blekmedel på hjässan. Trots hans 27 år så är han den man, som är ansvarig för skolans fritidsaktiviteter. Låt er inte luras av hans kopparfärgade hår, tusentals fräknar och hans orangea solbränna. Han lyckas med att ha en omfattande kunskap när det kommer till Brittisk Humor. Nu undrar många kanske över ordet ”Humor” och varför den första bokstaven är en versal, istället för en gemen. Jo för att den brittiska Humorn har förtjänat det. Den kanske inte är lika mainstreamvänlig, som den amerikanska (ja, jag tänker på Friends), men den kommer starkt igen när det gäller det egendomliga. Nedan ska jag ge mina synpunkter på en serie vars namn råkar vara ”The League Of Gentlemen”.

Seriens koncept har vi sett i bla ”Kvarteret skatan” och även ”Little Britian”. Nu när jag har dragit en långkörare genom hela första säsongen förstår jag direkt var föregående serier hämtat sin inspiration ifrån. Serien baseras på en samling totalt socialt handikappade människor, vars karaktärer spelas av fyra manliga skådespelare. Till skillnad från Little Britain är det inte enbart begränsat till lösa sketcher utan innehåller även någon form av handling, där även karaktärerna har chans att utvecklas, om än marginellt. Det här kommer inte kanske ge någon insikt i livets mysterier och kommer förmodligen inte räknas till de stora klassikerna. Men man får se en kos inälvor dras ut genom röven och det är ren underhållning det. Så, för dom som gillar den här typen av humor passar det perfekt i höstmörkret.