Frank

För dom som hoppar in så här i sista minuten är det inte kaninen Frank, antagonisten i ”Donnie Darko” som jag syftar på med denna smått avskalade titeln. Nej, istället syftar jag på min mer jordnära värd, Frank Duignan. Låt oss försöka börja med en inledande beskrivning med vad som döljer sig bakom den här mannen. Mannen i sig inger folk inte direkt med respekt, med sina 168 cm och lätta övervikt, krönt med några små vita tofsar trots att han bara fyllt 56.

Trots att han äger en Jack Russel, måste jag nog tillskriva Frank som mer av en Bulldog, med stänk av åsneblod. Vad jag menar är att han är mer envis än en skock andraklassens hästar, då har saknar förmåga att inse att andra människor kan ha rätt. Några exempel på detta är att han tror blint på allt på vad TV:n säger, att i Kina bor det 1700 miljoner människor, att Hongkong var hyrt av England i 300 år, att engelskan inte har några låneord, att fransmännen vid Waterloo hade dubbelt så många män som engelsmännen. Nej, jag tänker fan inte ge dom riktiga svaren, googla det eller något.

Det bästa med Frank är nog ändå att han är så fruktansvärt motsägelsefull, precis min typ av personlighet då jag är odrägligt opålitlig som vi alla vet. Han tillhör det Konservativa partiet här, men hatar deras partiledare, han älskar att inleda med att han inte är rasist, men säger alltid något nedsättande om pakistanier och vägrar att handla i en butik som frontar en pakistanier bakom disken. Till hans försvar ska det dock nämnas att han köpte polsk ketchup istället för Heinz häromdagen. Om jag skulle få beskriva Frank genom en låt eller två, hade jag i så fall valt RCHP:s Pea och The Bloodhound Gangs: Fire, water, burn. Men det är ju bara jag.

Trots alla dessa mindre fel, är Frank inte att förakta, trots att jag kallar honom Franky-Panky bakom hans rygg. Det är värt att nämna att vid 14 års ålder försörjde han sin två brödar och sin pensionerade far genom att han delade ut tidningar klockan 5 på morgonen och sedan på kvällen. Vilket sedan blev en byggarelärlings lön och en servitör lön som han gav till sin far. Hans far var dock en av nyckelspelarna i Irlands frigörelse från det Brittiska imperiet, och är trots allt adlig. Det sägs även att han härstammar från en av de fyra mästarna som grundade Irland. Det bästa är dock att allt bra kommer från Irland och ibland England, men all skit är från England, och möjligtvis ibland Pakistan. Hans lätta inslag av rasism kan nog spåras till att hans kreditkort blev kapat och han har fått betala en månatlig summa i sex månader till terroristgruppen The Tajmul Tigers.

Frank gör dock allt här i det lilla huset, med hans 6 inneboende; lagar mat, tvättar, städar och grymtar framför TV:n. Maten i sig är det dock inget fel på, trots detta är varje måltid ett litet helgerån mot mina delikata smaklökar då Frank anser att kött inte är tillräckligt dött förrän det är genomstekt och har en grå nyans. Jag vet inte hur han lyckas men allt kött slutar i grått. En bedrift i sig måhända, men ändå. Sen har vi det här med kryddor, även om jag skulle be Frank dra dit pepparn växer hade det nog inte förbättrat maten när han kommit hem igen efter besökt nämnda land.

En sista fråga. Varför envisas dessa fördömda engelsmän med att inte ha någon form av mejeriprodukt i sina såser?! Nej gör dom vattniga, gör dom rinniga säger den engelska kodexen. Tvi den som lyckas göra en sås med någon form av konsistens.